Veckans Sarandon (och den sista): THELMA & LOUISE

Alla som känner mig vet att jag är hyperallergisk mot allt med prefixet ”Kvinnor kan”.

Att kvinnor kan en hel massa saker är inget som måste manifesteras eller bekräftas, det är en självklarhet och så länge vi kvinnor själva inte inser det kan vi ta och lägga den där jämställdhetsdebatten i malpåse. Att kvinnor kan är precis lika självklart som att män kan ändå måste det till Kvinnor kan-mässor och kvinnorforum och röster ska höjas för mer inkvoterade kvinnor i typiskt manliga yrken. Jag tror inte på den grejen för fem öre. Däremot tror jag på att självförtroendeboosta varandra men inte nödvändigtvis för att vi är kvinnor utan för att vi är människor som behöver det ibland.

Thelma och Louise är en film som fungerade som en sådan boost när jag som bäst behövde den i mitt liv. Mitt i en turbulent tid med en kontrollerande och extremt svartsjuk pojkvän gick jag och såg filmen som faktiskt – på riktigt – förändrade mitt liv.

Ridley Scott har skapat en roadmovie som handlar om att ställa upp på varandra, att lyssna på sitt hjärta och att aldrig ge upp. Thelma och Louises lilla resa på tu man hand förändrar allt och allt som händer förändrar dom och ingen av tjejerna vill någonsin bli den dom var igen. Självförtroendeboost in absurdum och ända in i kaklet skulle man kunna säga.

Thelma (Geena Davis) är en hunsad hemmafru och Louise (Susan Sarandon) en utarbetad servitris som råkar ut för ett as till man utanför en bar en blöt kväll. Mannen försöker våldta Thelma och Louise har en pistol och resten är som man säger….historia.  Tillsammans försöker dom hålla sin undan från polisen i Louises gamla Thunderbird från 1966, vilket går bra till en början men snaran dras åt, rättsväsendet, äkta mannen, livet kommer närmare och till slut måste dom ta ett beslut och hitta en lösning.

Jag kommer aldrig att tycka att en kvinna är en bättre människa än en man bara för att hon fötts med snippa. Jag kommer aldrig att tycka att en man är bättre än en kvinna för att han har mer muskelmassa. Jag säger som Tommy Nilsson ” Jag tror på människan, jag tror hon vill och kan, men vi behöver nån som visar oss en väg ibland”. Filmer som visar oss vägen är filmer att älska, det är filmer som betyder mer än vad jag kan sätta ord på. Thelma & Louise fick min sommar 1992 att bli en sommar att minnas, en sommar att växa upp och tuffa på mig och jag är filmen evigt tacksam för det.

Det här är min favoritfilm med Susan Sarandon och jag kan inte komma på ett bättre sätt att avsluta det här temat än med en klockren fullpoängare.