Sommaren 2002 var en riktig blockbuster för mig. Jag var nyskild, det var fotbolls-VM i Japan/Sydkorea, jag och barnen var på semester på Gotland och på bio introducerades en kille som var totalt otippad som Spider-man.
För mig var Tobey Maguire Paul i The Ice Storm, han var Homer Wells i Ciderhusreglerna, han var James i Wonder Boys. Tobey Maguire var INTE en trovärdig serietidningshjälte i trikå. Jag var skeptisk så till den milda grad att jag var ihopskrynklad som en gammal citron i ansiktet när jag satt i biosalongen med premiärbiljetten i fickan. Att Sam Raimi, den gamle Evid Dead-regissören höll i paddlarna spelade ingen roll, den tilltro jag hade till honom vägdes inte upp av den magnitud på felcastande som jag trodde Tobey Maguire personifierade.
Men jag hade fel. Bigtajm.
Peter Parker, den blyge snälle svage collegekillen, blir biten av en radioaktiv spindel och får oanade krafter. Är man stor måste man vara snäll och det gäller inte enbart Bamse så när Peter förstår vad han har för nya kroppsliga förmågor bestämmer han sig för att använda sina styrkor för att skydda stadens invånare mot brottslingar.
Peter Parker är så perfekt gestaltad i all sin vanlighet av Tobey Maguire som inte är det minsta träig eller teatralisk, han går in i sin roll med hundraprocentig trovärdighet precis som Kirsten Dunst gör som Mary Jane. Jag knorvlar ut alla mina butterhetsrynkor från pannan, kinderna och mellan ögonbrynen och låter mig bara charmas och underhållas. Spider-man är två timmars kvalitativ underhållning för både stora och små och så pedantiskt välgjord att jag har svårt att hitta nåt specifikt att gnälla över. Ja, det ska vara James Franco som Harry Osborn då. Gnäll-gnäll-gnäll-gnäll, hua, James Franco är inte min homeboy, inte här och inte någon annanstans heller men samtidigt ids jag inte hänga upp den här filmen på honom. Han är inte värd det.
Willem Dafoe spelar hans pappa Norman (Green Goblin) och trots överspel köper jag hans insats här. Green Goblin är ju inte den mest mentalt stabile figuren på jorden och om det inte är okej att spela honom med lite för stora ord och gracer då vetefan faktiskt. Annars är Spider-man fullsmockad med perfekt castade biroller i all från Rosemary Harris som May Parker och Cliff Robertson som Ben Parker till den fantastiske fabulöse J.K. Simmons som högljudd ansvarig utgivare på tidningen.
Spider-man. En kille som blir typ en spindel av att bli biten av en. Hela upplägget är ju bara så urbota dumt egentligen. Korkat. Larvigt. Fånigt. Men ändå, jävlar vad det funkar på film!
Spider-man 2 (2004)
Alfred Molina gör entré som den utåtagerande doktor Octopus med bläckfiskarmar av stål i en uppföljare som är minst lika bra som ettan. Aningens mer humoristisk dessutom. Kärleksrelationen mellan Peter och MJ utvecklas åt alla håll och kanter och James Franco är fortfarande med på ett hörn.
Spider-man 3 (2007)
I den tredje filmen kommer mörkret in i Spider-man då han inte bara har sandmannen (Thomas Hayden Church) och Venom (Topher Grace) att brottas med utan även sig själv. Sjukt snygga effekter i den här filmen, sjuuukt snygga och trots skyhöga förväntningar från min sida så funkar filmen fint. Jag gillar att hela gänget är kvar och att regissör Sam Raimi tog sig igenom filmerna med sig själv bakom ratten. En riktigt bra trilogi som med fördel kan ses som ett långpass i soffan endast med kiss-och-fylla-på-popcorn-skålen-pauser.
Visst är de fina och härligt, vi gav exakt samma betyg på alla tre filmerna! Bingo! 😀
Vrångmannen:
Du ser, ibland krockar våra åsikter på samma planhalva. 🙂
Håller också helhjärtat med, en riktigt fin trilogi som inte tar sig själv på allt för stort allvar och Tobey imponerade verkligen i ettan. Jag gillar särskilt Doc Ocs sällskapliga små tentakelarmar 🙂
Sofia:
Trilogier som håller växer verkligen inte på träd. Kul när det funkar hela vägen 🙂
Tobey är en sån skådis som man lätt skulle kunna störa sig på då han ser så ung ut. Men han gör det mesta med de flesta rollerna och är ofta rättcastad (som man inte kan säga om t.ex. DiCaprio som ofta får roller han inte passar i).
Har endast sett ettan och tvåan, men det var bra hantverk och ettan gillade jag mest. Trean var jag inte så sugen på då tvåan var ett steg tillbaka i mitt tycke. Och jag kommer inte se den nya Spindelmannen, åtminstone inte på bio.
Första filmen var en trea alternativt stark trea, medan andra väl var en svag trea som bäst.
Movies-Noir:
Du kanske skulle ge trean en chans? Den är inte så pjåkig 🙂
Sätt på TV:n nu!!!! Heja Sverige!!!
Vi får se. Inte omöjligt att jag ser om den första och blir sugen på mer, absolut. Minns att jag gillade första (brukar gilla när man visar en mer mänsklig superhjälte och hur han/hon kom till, som här, Batman Begins och Iron Man, även om de är snäppet vassare).
Ukraina var vassa, bättre på alla positioner kändes det som. Välförtjänt vinst.
Movies-Noir:
Välförtjänt var det men det hade varit lättare att acceptera förlusten om dom inte spelade på samma nivå som dom där ryska eurivisonstanterna hade gjort.
Hmm, frågan är om du gillade tanterna eller inte ? 😉
Movies-Noir:
Ja, när dom är klädda i klänning och hundra år gamla, inte när dom är 30 och har en halv miljon i veckolön.
Några av de mest överskattade filmerna på senare år. Spiderman kändes uttjatad så snart den dök upp på bio. Och det blev verkligen inte bättre av två ännu mera tjatiga och ännu mera oinspirerade efterföljare.
David:
Överskattade? Jag håller inte alls med dig där. Jag tycker filmerna levererar precis det man väntat – med lite grädde på toppen till och med 😉
Hmm, jag förväntade mig lite och fick lika lite = skräp. Grädden på toppen smakade artificiellt i form av tydligt och dåligt bruk av CGI-effekter. Mina egna snabb-betyg: 5/10 4/10, 4/10. Ettan kommer precis över snöret till godkänt.
Filmerna är bra men kanske (speciellt 1 o 2) lite för långa. Ligger nog på 7/10 alla tre som jag ska sätta ett snabbt betyg. Däremot gillar jag att man tagit fasta på personen Parker i filmerna och inte Spiderman något som även präglar serierna. Spiderman är lite som en tvålopera med superkrafter.
filmitch:
Jo, lite långa är dom men det ”problemet” har dom flesta superhjältefilmer tycker jag. Det är mycket info (både förhandsdito och själva historien) som ska få plats inom filmen.
Håller inte med. Parker i tidningarna var en lat och cool journalist. Inte en high school-tönt.
Ber att få contra med att säga det beror på vilken Parker man har i åtanke. I de tidiga Spiderman av Lee/Ditko är Parker en highschool nörd som är mobbad. Han blev coolare under 70 talet när Romero tecknade honom. Lat har väl aldrig varig?
Hmm, har väl inte läst så mycket av originalskaparna. Tyckte mycket bättre om Romeros version. Lat? Jo, han spelade lat för att retas med sin sin chef… (vad han nu hette)
Jag tycker Spider-Man-filmerna är de bästa serietidningsbaserade filmer som har gjorts. Jag har köpt och läst tidningen länge. Köpte mitt första nummer 1979 och läser den än. Så jag har ett speciellt förhållande till Spindelmannen.
Micke:
Du som är insatt i Spindelmannens tidningsvärld, har du upplevt att han gestaltas som lat? Jag tänker på kommentarerna här ovan och att du verkar ha koll på detta ämne.
Jag tycker inte han är lat i serietidningen. Om man läst tidningen från Stan Lee och framåt så var han mycket riktigt en highschool-nörd som blev mobbad. Men filmerna är inte helt lika med serierna. I serien är det en radioaktiv spindel som biter honom. I filmen kan han skjuta nät från handlederna, i serien bygger han nätskjutare som han monterar fast i händerna när han är spindelmannen.
Micke:
Tack för informationen. Att han blir/blivit mobbad syns ju en del även i filmerna, främst i första filmen då såklart.