Eddie Brock (Tom Hardy) har en egen TV-show där han som grävande journalist har rätt fria händer att intervjua och luska i vad han vill. Han bor tillsammans med Anne (Michelle Williams), en advokat som jobbar på företaget Life Foundation som drivs av den maktfullkomlige extrema visionären Carlton Drake (Riz Ahmed).
Kvällen innan Eddie ska intervjua Carlton Drake för sin TV-show kommer han över komprometterande uppgifter om Life Foundation och bestämmer sig för att ställa Drake mot väggen. Att han fått reda på uppgifterna genom att läsa hemliga mejl från flickvännens dator tänkte han inte två gånger på, i alla fall inte vad det skulle få för konsekvenser – både för honom och Anne.
Venom är egentligen en symbiot från en annan planet, en symbiot som behöver ett ”värddjur” för att överleva, alltså någon den kan ta sig in i och leva genom. Venoms första värddjur var – egentligen – Spider-Man och Eddie Brock var den andre och det här är anledningen till att Brock/Venom i serietidningarna försöker hämnas på Peter Parker/Spider-Man. Om detta berättas dock ingenting i filmen, det enda man får se som har med Spider-Man att göra är i filmens andra extrascen (en scen som fungerade NOLL för mig, den fick mig bara att tänka på Kalle Ankas julafton där det görs reklam för en ny tecknad film på slutet. Den första extrascenen var däremot mer spännande).
Att titta på Venom är som att titta på THE TOM HARDY SHOW. Jävlarimej vad han verkar ha kul på jobbet! Varenda scen med honom i bild är skådespelarmässig perfektion och han lyckas hålla manuset på en snygg linje mellan svärta och komik. För visst är Venom-historien svart som sot om man tänker efter, det är en framtidssyn som är rent hemsk, det är Drakes människosyn, det är olycklig kärlek, det är en hel del på minuskontot om man ser till tjofaderittanglada saker i livet. Därför är det ganska skönt med all comic relief filmen ändå bjussar på. Det här är inte en film man går och ser för att få självmordtankar, det är underhållning och SOM det roar mig att se Venom. SOM. DET. ROAR. MIG.
Jag njöt under filmens 112 minuter trots att ungdomsgänget till vänster om mig verkade vilja vara nån helt annanstans än på biografen. Jag njöt, fi fan vad jag njöt. Balansen i dom olika delarna i filmen är perfekta som jag ser det, jag tycker inte filmen är FÖR kul (som jag hört att vissa klagat på), jag tycker heller inte att filmen är FÖR LITE OTÄCK samtidigt som det är förvånande att den här filmen fått 15-årsgräns då den är helt blod-fri trots en hel massa våldsamma scener. Precis som The Meg alltså. Men det är klart att filmen kan upplevas spännande och läskig ibland, det är många vassa tänder och rätt hög body count (även om man inte får se konsekvensen av detta i direkta närbilder).
Även denna film, precis som typ ALLA superhjältefilmer, avslutas med någon form av omotiverat-alldeles-för-lång-slutfajt-med-så-mycket-cgi-att-man-inte-riktigt-kan-se-vad-som-händer och det finns inte en enda sån fajt som gör att jag inte sonar ut. Det är liksom aldrig snack om vem som kommer ”vinna”, vem som kommer överleva och det blir därför aldrig några reella stakes som får mig att bry mig. Så även denna gång. Klart Eddie Brock överlever, klart TOM HARDY klarar biffen, jag är aldrig orolig (och nej, det är inte en spoiler). Tom Hardy klarar sig ALLTID.
