Den här filmen har tre röda trådar – och ingen av dom är Nathalie Portman. Spännande va? Kanske till och med lite…konstigt? Ja, med tanke på postern tänker jag. Vox Lux är nämligen ingenting av det den utstrålar.
Nathalie Portman må vara både frontfigur och exekutiv producent (tillsammans med Jude Law och Sia, den sistnämnde har även skrivit låtarna som används i filmen) men filmens riktiga stjärna är ändå Raffey Cassidy. Cassidy är tjejen som spelade dottern i The killing of a sacred deer men hon har även varit med i Tomorrowland, Dark Shadows, Allied och Snow White and the Huntsman. Hon är verkligen morgondagens storstjärna, jäklar vad bra hon är här!
Så om Raffey Cassidy är en av filmens röda trådar så är Willem Dafoes berättarröst den andra och terrorattacker den tredje. Filmen börjar med en skolskjutning och tar sig via 9/11 till brutal massaker på badstrand och hela tiden känns det som att dessa till synes helt onödiga massavrättningar vill berätta något för oss, jag vet dock inte vad.
Den fjärde röda tråden skulle kunna vara ett frågetecken för det är ungefär så jag ser ut när jag tittar på filmen. Jag blir inte klok på den. Början är otroligt bra men sen börjar det gunga och berättelsen skiftar både i kvalitet och visuellt engagemang. Handlar allt om ödet? Om att göra det bästa av sitt liv om man nu ändå lever/överlever? Jag vet inte. Jag vet bara att första halvtimmen satt jag som på nålar, jag blinkade knappt och sen blev det segare och segare. Ju mer Nathalie Portman i bild ju mer fokus blev det på just HENNE i bild och ju mindre på historien – och då är hon ändå, såklart, bra!
Det här är inte en film för alla, jag är knappt säker på att det är en film för mig. Den pendlar mellan en fyra och en svag tvåa så det är svårt att betygssätta den men jag fäller hellre än friar den här gången. Så får det bli.
Klart lurig film att få grepp om, vilket jag ser som övervägande positivt. Jag tänker att den petar lite på hur hon använder sin tragedi för att bygga en karriär istället för att bearbeta den. Och populärkulturen som opium för folket. Hon säger väl en del om att hon vill distrahera folk från hemskheter och bara få dem att dansa. Det kan stimulera funderingar kring hur man som samhälle har gått vidare från t.ex. 9/11 och upprepade skolskjutningar.
Det kan vara svidande kritik, men filmen är inte så tydlig med någon åsikt utan bjuder bara på ett perspektiv att reflektera över. Det är inte så publikfriande men jag gillar det.