Filmer som är baserade på verkliga händelser är nästan alltid kluriga att få till. Oftast känns dom tillrättalagda och ”hollywoodiserade” (ja, om det är amerikanska filmer alltså) men även i väldigt många fall även slätstrukna och lättglömda, om än sevärda under tiden man tittar.
Det verkar dock finnas en subgenre i boats-filmer-träsket som funkar bättre än andra (i alla fall för mig) och det är filmer som handlar om pengar, droger, diverse kriminella element SAMT att dessa är filmade i ett hujadamej-tempo med sköna färger, schysst musik, snabba klipp och Jonah Hill i rollistan. Jag syftar såklart på The Wolf of Wall Street nu, en film som är rätt lik War Dogs. Eller tvärtom. Fast light. Lightsaft. Väldigt utspädd lightsaft.
Det började med att journalisten Guy Lawson skrev en artikel i Rolling Stone, en artikel som sedan blev till en bok: Arms and the Dudes. Filmmanuset är sedan (vad jag förstår) gravt överdrivet jämfört med verkligheten och flera av dom bästa scenerna i filmen har aldrig hänt (som när huvudkaraktärena bilar genom Irak och får en del ”förhinder”). Det är tydligen manusförfattaren Stephen Chins egna upplevelser från Irak som får ”glänsa” lite i rampljuset här. Vari sanningen i den informationen ligger förtäljer dock inte historien. Det gäller nog att ta det mesta med den här filmen med en nya salt ÄVEN om premissen är intressant och helt jävla sjuk.
Efraim Diveroli (Jonah Hill) och David Packouz (Miles Teller) är två män, bekanta sen ungdomen, som träffas av en slump när båda behöver varandra kan man säga. David försörjer sig som massör hemma hos manliga rikisar och Efraim är nån form av ”handelsresande i skumraskaffärer”. Han har kommit på ett kryphål i den amerikanska vapenupphandlingen och kan nu sälja både vapen, ammunition och andra förnödenheter till amerikanska armén som krigar i Afghanistan. När David får reda på att han och kärleken Iz (Ana de Armas) ska bli föräldrar får han försörjningspanik och slår sig i lag med Efraim och dom två lyckas gemensamt deala hem vapenaffärer till ett värde av 300 miljoner dollar.
Från början var det tänkt att Jesse Eisenberg och Shia LaBoeuf skulle göra huvudrollerna och jag tror faktiskt att dom två hade funkat bra. Med det sagt så finns det absolut ingenting att klaga på gällande Miles Teller och Jonah Hill, båda två sköter sig jättebra och kemin mellan dom är toppen. Hela filmen är underhållande och två timmar går i ett nafs i dom här tokskallarnas sällskap.
Betygsmässigt är det kanske inte den starkaste av fyror jag delar ut men bättre än en medelmåttig trea är filmen definitivt. Det är dock ingen The Wolf of Wall Street. Den har jag, efter sju tittningar, jackat upp till 5/5. Martin Scorsese har med den filmen skapat ett modernt mästerverk och där är inte War Dogs på långa vägar. Inte för mig i alla fall.
Vi pratar mer om War Dogs i avsnitt 70 av Snacka om film.
Du sa det bra med ett ord där, underhållande. Det är exakt det den är. Jonah Hill gör en hel del intressanta roller, här är det verkligen inget undantag!
Simon:
Han får dock sällan några smickrande roller…. Jo, ska vara i Moneyball då kanske?
Jag gillade också denna film. The wolf of Wall Street light är en bra beskrivning som jag tror att jag också fick med i min text. Revyn ligger i pipen… 🙂
Henke:
Tacksamma historier att göra film på 😉
Jag förstår inte allt prat om att en film som är baserad på en verklig händelse inte känns trovärdig. Jag tycker snarare tvärtom. Utav alla filmer jag har sett, de som har varit mest trovärdigast och fått mig att känna mest är de som har varit baserade på en verklig händelse. Oftast. Om jag t.ex. skulle se en sportfilm som inte är baserad på en verklig händelse och sedan vinner laget i slutet. Då tycker jag bara att filmen är förutsägbar. Om filmen däremot är baserad på en verklig händelse då behöver jag inte tänka att det är förutsägbart, eftersom jag vet att det har hänt på riktigt, därför kan jag bara sitta och njuta av filmen.
En väldigt stor mängd av mina favoritfilmer är baserade på verkliga händelser. Det är de filmerna som i alla fall får mig att känna som mest. Synd att de inte funkar på samma sätt för dig.
Moya:
Jag tycker det blir problematiskt när det står att en film är ”baserad på en verklig händelse” men i själva verket är det bara nån procent som är sann. Då tappar filmen trovärdighet och det där ”based on a true story” blir mest en guldglittrande stjärna på kavajslaget än nåt som betyder något på riktigt. Det mesta på film skulle man ju kunna härröra till verkliga händelser – om man vill – och det känns som många filmmakare utnyttjar detta på ett lite överdrivet sätt. Det är synd, för det förtar känslan liiite i dom RIKTIGA based on a true story-filmerna, vilket det finns en hel del av som är riktigt bra. Jag håller med dig om det.
Det finns väldigt många verklighetsbaserade filmer som dessutom är baserade på memoirer som personen har skrivit själv om sitt egna liv. I dessa fall tror jag och tycker jag (i de fall där jag har läst boken) att filmen stämmer bra överens med den verkliga händelsen. Några exempel på sådana filmer: This Boy’s Life, Lion, Wild, The Walk, Walk the Line, Miracles From Heaven 🙂
Fast memoarer har den nackdelen att de ofta, inte alltid, ger en ganska så vinklad bild av vad som hänt. men jag skulle gärna vilja se en filmatisering av Börje Ahlstedts memoarer 😉 eller varför inte Bert Karlssons?
Film War dogs är mycket bra – de har ju en dansscen i slowmotion då hamnar alltid en film på plus hos mig om inte Wes Anderson står för regin.