Jag tänker väldigt sällan på hur gammal jag är. Jag tycker helt enkelt inte att åldern är viktig och jag har aldrig haft någon direkt ålderskris. Men det är jag det. Jag vet att många andra har det jobbigt med den här grejen, med att åldras, med rynkor, med att tiden rinner iväg och alla frågor detta för med sig.
Efter att ha sett While we´re young kan jag säga att jag för FÖRSTA GÅNGEN I MITT LIV fick en redig klump i magen av insikten att jag faktiskt är rätt gammal. Paret i filmen, Cornelia (Naomi Watts) och Josh (Ben Stiller) är exakt lika gamla som jag och ändå ser jag på dom som mycket äldre än jag själv. Så när eftertexterna rullar sitter jag där med sjutusen frågor och typ noll svar. Beviset för en bra film? Ja, kanske det. Jag väljer att tänka så, alternativet är ju att jag har en satans skev självbild och det vill jag inte gärna tro på (men kanske kan jag få skylla liiiiite på att jag VET att Naomi Watts är fyra år äldre och Ben Stiller sju år äldre än jag i verkligheten).
Cornelia och Josh är alltså ett barnlöst par i 42-43-årsåldern som träffar på Jamie och Darby, ett par i 25-26-åldern (Adam Driver och Amanda Seyfried). Cornelia och Josh lever upp, anammar Jamies och Darbys sätt att leva, deras hipsterklädsel (hej hatt!), hipsterinredning (hej vinylskivesamling!), hipsterfordon (hej gammal mysig cykel och obligatorisk cykelhjälm!) och deras övriga hipsterfritidssysselsättningar.
Så långt är kanske allt gott, det är väl alltid trevligt att gamla hundar kan lära sig sitta och se på sina liv med nya ögon? Noah Baumbachs manus är dock inte riktigt så förenklat. Det finns baksidor. Det är det där med att klassas som ”patetisk” om man inte lever som sin ålder. Det är det där med gamla vänner, hur dessa hanteras.
While we´re young är en film med många lager och det allra bästa med filmen är att man kan välja hur många lager man vill och orkar skala bort. Det går nämligen att titta på filmen rätt upp och ner, tycka det är ett mysigt romcomdrama, bry sig föga och glömma bort den när den är slut. Eller så börjar man fundera, analysera, borra sig ner i den där silvergruvan som kallas ”att åldras”, ”att vara vuxen”, ”att hitta sig själv”.
Jag borrade litegrann frampå småtimmarna och jag kan inte sticka under stol med att jag blev sugen på att leta fram min vinylsamling och börja dansa streetdance.
