Förra året kom Tracks, en film om en kvinna som går genom halva Australien endast med några kameler som sällskap. För några veckor sedan hade Wild biopremiär, en film om en kvinna som går The Pacific Crest Trail, över 160 mil amerikansk vildmark med allt vad det innebär av oberäknelig natur, vilda djur och sexistiska hillbilles.
Det här är två filmer som vid första anblicken har många beröringspunkter men för mig som tittar blev det som Yin och Yang. Tracks berörde mig inte ett dugg, jag satt mest och funderade på alla varför jag ville ha svar på. Varför känner hon att hon behöver göra den här vandringen, den här inre resan? I Wild får man reda på varför, vad som hänt Cheryl Strayed, vad som gjort henne till den hon är och vad som får henne att packa den där jätteväskan och gå alla dom där milen med blodiga skavsår och lösa tånaglar.
När jag såg Tracks satt Joel bredvid mig. Jag trodde att han småsnarkade sig igenom hela filmen men inget kunde vara mer fel. Han grät. (Läs hans fina text om filmen och det här med att gråta på bio här). När vi pratade om filmen efteråt kände jag ett sting av avundsjuka, det är något så fysiskt och mentalt renande att reagera så på en film men det är väldigt sällan det händer.
När jag tittar på Wild har jag ingen på platserna bredvid mig. Det är jag glad för. Jag är också glad att jag ser den direkt efter jobbet med bilen i parkeringsgaraget precis under biografen och klädd i den inte superrena jobbtröjan vars ärmar inte direkt är renare när filmen tagit slut. Jag hade nämligen inte en tanke på näsdukar och inte en enda servett hade letat sig ner i väskan så jag satt där i två timmar med tårarna rinnandes och ingenting annat att torka dom från början sminkade ögonen med än tröjärmen. Det var en annorlunda känsla, nästan lite hobo-varning faktiskt.
Jag kände mig helt enkelt ganska smutsig under filmens gång men när jag kom hem, tvättade av ansiktet med ljummet vatten, torkade mig med en nytvättad handduk som doftade sköljmedel, stod i ett varmt badrum i en hemtrevlig lägenhet som är min med en skitig tröja som är skitig för att jag har ett roligt jobb som ibland inkluderar färgstänk på kläderna, när jag tittade mig i spegeln så kände jag mig…ren. Jag kände mig lätt. Jag kände mig som Cheryl efter den där personlighetsstärkande vandringen. Fan, jag har också gjort en vandring, jag har gjort min vandring, på mitt sätt, av mina egna skäl och även om jag inte tappade stortånageln för att komma fram så gjorde jag andra saker, sånt som var viktigt och behövligt för mig.
Att leva är att ibland behöva gå jävligt långt i för trånga skor men leva är också vetskapen om att man kan ta av sig skorna och vifta med tårna. Ibland väljer man det ena, ibland det andra och ingen som inte gått i just mina skor kan förstå varför.
Så Wild blev för mig vad Tracks var för Joel. Jag fattade grejen. Den nådde in i mig. Wow alltså.
Intressant. Jag gick delvis på filmen pga. likheterna med Tracks såklart. Måste dock säga att för mi blev det precis tvärtom. Inte en tår och det var ine ens nära. Tycker helt klart det är en enormt bra film scenen med Jägarna är fantastisk och här fyllde flashbacksen ett syfte till skillnad ifrån Tracks där de kändes pliktskyldigt inklippta bara för att.
Slutligen så blev jag faktiskt glad att jag inte berördes så starkt pga. att jag känt en devalveringskänsla av att jag så ofta gråter på bio numera att ”själva cleansingen” känts urvattnad. Nu känner jag inte så längre.
Wild är helt klart en grym film och finns det nån rättvisa vinner Reese Oscarn men Tracks förblir untouchable åtminstone tills jag ser den igen.
Joel:
Jag kunde nästan tänka mig att Wild inte skulle nå upp till Tracks-klass för dig, det hade varit konstigt om den lyckades, Tracks blev ju så på pricken rätt för dig.
Jag kan förstå din devalveringskänsla litegrann. Jag är inne i en period där jag av nån anledning ser många starka filmer som får mig att gråta och varje gång tänker jag att tårarna borde ha tagit slut lagom till förra filmen men nejdå, på´t igen, det är bara att grina vidare. Börjar se fram emot post-Oscarsfilmerna, det brukar kunna vara några månader där med lite mer ytliga filmer som mer enbart funkar som underhållning.
Jag tror och hoppas att Oscarn står mellan Reese Witherspoon och Julianne Moore. Still Alice var verkligen en upplevelse, den med.
Och jag bölade friskt till både Tracks OCH Wild. Vet inte vad det är, men sådana här inre känsloresor, i naturmiljö, går hem hos mig gång efter annan. För likadant med Into the Wild (som jag nog håller som favoriten av de tre).
Så nu har jag både natur- och hundfilm att luta mig tillbaka på när vinden blåser. 🙂
Fin text, Fiffi!
Plox:
Intressant att denna typ av film funkar så bra på dig. Det är uppenbart nåt där som triggar dina känslor. Härligt att ha dessa filmer att ta till när du känner att du behöver gråta lite – och hundfilmerna också såklart (även om jag just med dessa inte spelar i samma lag som du ;))
Jag erkänner mig till ”Tracks”-gänget här, men tyckte också mycket om Wild. Dock förstördes min upplevelse en aning av irriterande moment i salongen och jag skulle ärligt talat vilja se om Wild, särskilt då jag är väldigt förtjust i boken … som jag så klart tycker är bättre än filmen 🙂
Jag var inte överförtjust i återblickarna och Laura Derns superpositiva tolkning av mamman. Men Reese är bra som Cheryl och tyckte mycket om han som spelar Paul (Thomas Sadoski) av nån anledning.
Cecilia:
Nu har jag inte läst boken men Laura Dern skavde hos mig. Jag tyckte inte hon funkade fullt ut och jag kan inte förstå varför hon blev oscarsnominerad för rollen. Fanns det inte så många andra att välja på eller vad beror det på? Reese däremot, lysande!
Hur förhåller sig filmen jämfört med boken berättarmässigt? Är den skriven med återblickar så som filmen är gjord?
Är hon Oscarsnominerad?!? Men guh, det är i så fall ett tröstpris, för att hon inte blivit Oscarsnominerad sedan 1992 (förlåt men det känns ibland som om de delar ut de där nomineringar lite random ibland). Tror dock inte att hon kommer vinna om man ser på de medtävlande.
Berättarmässigt är de rätt lika, nutid blandas med återblickar, fast i boken sker det mer flytande, eller organiskt, än i filmen. Där blir hennes bakgrund lika levande som nutiden och man får veta såå mycket mer än det filmen återger. Men det är ju så det är med bok vs film, det är svårt att få med allt. Det är bra läsning!
Cecilia:
Då kanske jag ska ta mig an boken så småningom. Det kanske är vettigare än att se om filmen. 🙂