Alice (Mia Farrow) är gift sedan 16 år men letar efter det mesta här i livet: tanken på vad kärlek egentligen är, svaret på varför hennes man (William Hurt) är så ointresserad av att ligga med henne, meningen med att vara så moralisk hela tiden och den perfekta akupunktören.
Hon träffar en charmerande musiker (Joe Mantegna) och blir så smått förälskad och när hon sen hittar en mystisk kines som ger henne skumma ”kryddor” som gör henne osynlig, ja, då tvingas hon se med helt nya ögon på sitt aristokratiska och jävligt torra liv.
Alice är en charmig glad-i-magen-film, twistad och välskriven och rolig och kanske inte den första av Woody Allens filmer man tänker på när man ska namedroppa en höjdare men kombinationen Woody Allen och Mia Farrow på film är helt och hållet oslagbar.
I verkligheten blev det kanske lite mer…sunkigt…när dom två efter ett mer än tio år långt förhållande och tre barn (två adpterade och ett biologiskt) separerade på grund av att Woody fallit för ett av Mias andra adoptivbarn, Soon-Yi. Dom är nu gifta och har två gemensamma barn.
Jag skulle gärna käka lite av dom där osynlighetskryddorna eller vara en fluga med diktafon på matsalsväggen under en Thanksgiving-middag med den där släkten.
Där är vi olika: jag skulle inte vilja vara närvarande vid en sådan middag för alla popcorn i världen. Ohh, jag får obehagskrypningar i benen bara av att tänka på det…
Och säga vad man vill: Woody har åtminstone haft den goda smaken att börja använda stand-ins för sig själv när de kvinnliga skådespelerskorna började bli lite väl mycket åt barnarovshållet.
Sofia:
Fast det satt lååååååångt inne ;D
Jag tycker den här blev lite fjantig. Väldigt fin, men fastnade inte riktigt. Var ett tag sen jag såg den dock.
Har du sett/vad tycker du om Another Woman?
addepladde:
Nej, jag har inte sett den 🙁
En av få Allen-filmer jag inte sett faktiskt, men det får bli ändring på det. Gillar du den?
Jag vet inte vad det är med den filmen, men jag älskar den. Den är jättepretentiöst, väldigt långsam och har definitivt sina brister. Men jag snärjs in och blir verkligen berörd. Varje gång. Ett stillsamnt och lågmält mästerverk.
Nu vill jag inte att mina pompösa ord ska skapa höga förväntningar, men jag rekommenderar den verkligen. 🙂
addepladde:
Låter som en Woody-film i min smak. Jag har liksom inte aktivt valt bort den, den har mer smugit sig undan och liksom hamnat i bakvattnet dumt nog men jag ska se den så fort jag får chansen. Litar på din rekommendation 🙂
Ja, jag är bara tacksam över att han ändå har tagit steget trots att det satt långt inne — vissa har ju inte ens kommit så långt